Caroline, kundansvarig, delar med sig av sin resa inom assistansen. Där allt började som assistent.
Allt började när jag var 18 år och behövde pengar för att kunna flytta till England. Jag har alltid tyckt om att möta och jobba med människor och på den tiden var assistansen ganska blomstrande. Det fanns många tjänster ute och det här var det perfekta första jobbet. Jag hade ingen koll på vad jobbet innebar, jag förstod ju att man skulle hjälpa någon men visste inte så mycket mer än så. Jag förstod inte heller hur nära man kom en person och hur nära man kom en familj. Och framför allt vilken viktig roll man spelar för en annan människa. Det var väldigt påtagligt vilken funktion man fyllde.
Jag jobbade som assistent under sommaren efter studenten och sen gjorde jag min planerade flytt till London. Där stannade jag i ett år innan jag kom tillbaka till Sverige igen. Väl tillbaka hade jag flera vänner som arbetade som assistenter, så jag klev på det igen. Men nu för att spara pengar till en längre resa. När jag hade rest klart började jag studera psykologi, socialantropologi och ett år till syrra. Assistentjobbet blev då ett perfekt extrajobb vid sidan av mina studier.
Efter mina studier började jag söka jobb inom assistansen men blev istället handplockad till ett jobb som samordnare inom hemtjänsten. Sen var jag där ett tag, tills jag fick mina två första barn. Det var efter föräldraledigheten som jag hittade Plusfamiljen. Jag gillade verkligen vad Plusfamiljen stod för och sökte därför jobb som assistent med förhoppning om att växa inom företaget. Jag började jobba som assistent och gick efter ett tag över till en mer administrativ roll. När jag kom tillbaka efter min tredje föräldraledighet fick jag rollen som kundansvarig på Plusfamiljens kontor, detta var år 2015 och här är jag än idag.
Jag kommer alltid ta med mig alla relationer och minnen jag fått längst vägen, både från kunder och kollegor. Jag har hur många minnen som helst. Jag hade en kund som älskade när vi satt på balkongen och solade. Och när vi satt där försökte hon lära mig spanska. En annan kund önskade att hon hade en dotter, vi fick en fin relation till varandra och håller faktiskt kontakt än idag. Vi två hade så roligt ihop, vi skrattade så mycket att vi var nära att kissa på oss. Kan fortfarande träffa henne ibland, och skratta lika mycket.
Sen hade jag en kund som var en yngre kille. Han umgicks mycket med sina kompisar, och det var väldigt fint att få vara med om det. Alla kompisar hade sina assistenter och där blev det så tydlig att vi var där och möjliggjorde att de kunde träffas. Att vi var där när vänskapsrelationer för livet skapades. Det kan tyvärr vara lätt att man blir isolerad när man lever med assistans, men här var det motsatsen. Det var flera aktiviteter i veckan, där både assistenter och kunder träffades, bland annat i Åre och på olika kollon. Hänget tillsammans med kompisarna förminskade funktionsnedsättningen, det var fantastiskt.
Något jag vet av erfarenhet är vikten av att ha en bra och stöttande chef. Många assistenter är själva och då är det viktigt att man som chef finns där när man behöver prata av sig eller få tips och råd. Det är otroligt viktigt att skapa en trygg relation med assistenterna, så att de alltid har någon att vända sig till.
Jag har verkligen så otroligt många minnen från min tid som assistent, där jag har fyllt ett hål i någons hjärta. Man kan ju vara väldigt utsatt och utlämnad när man lever med assistans, då man är tvungen att leva med assistenter, ibland dygnet runt, för att få vardagen att fungera. Att vi då som assistenter och anordnare får det förtroendet, det är otroligt fint. Vilken fantastisk reform det är, som möjliggör så mycket för en annan.