Kampen för min bror

Min barndom och uppväxt som storebror till en person med särskilda behov

Jag heter Feras och är 36 år gammal. Jag studerade och tog examen i Syrien inom ekonomi – redovisning och finans, med specialisering på finansmarknader. Jag studerade också grafisk design och fotografi, och utbildade mig inom dator- och mobilreparation, vilket ledde till att jag arbetade som assistent inom datorteknik.

Men trots alla mina studier och yrkeserfarenheter var det en sak som formade mitt liv och definierade min framtid på ett djupare sätt: Att vara storebror och förmyndare till min bror Mohammad.

Jag föddes och växte upp i Damaskus, men jag hade inte syriskt medborgarskap, utan registrerades som palestinsk flykting med ett tillfälligt uppehållstillstånd. Trots denna juridiska begränsning växte jag upp i en varm och kärleksfull familj. Min far var min förebild – en självständig man som arbetade som revisor inom den offentliga sektorn, i en konsumentinriktad verksamhet. Men han nöjde sig inte med det, utan arbetade extra långa timmar för att ge oss ett värdigt liv. Trots våra begränsade resurser såg mina föräldrar alltid till att vi hade vad vi behövde.

1998 föds Mohammad

År 1998 föddes min bror Mohammad. Hans födelse var oväntad efter flera år av familjens stabilitet, men glädjen över hans ankomst förvandlades snart till oro och smärta. Min mamma drabbades av allvarliga komplikationer under förlossningen på grund av ett grovt medicinskt misstag, vilket ledde till syrebrist i Mohammads hjärna. Ingen visste vid den tidpunkten hur allvarliga konsekvenserna skulle bli, men med månaderna började vi märka avvikande beteenden.

Försenad i utvecklingen

Mohammad grät konstant utan någon uppenbar anledning, han hade stora svårigheter att sova, och hans motoriska och kognitiva utveckling var kraftigt försenad. Vi besökte otaliga läkare, men vi fick inga tydliga svar förrän långt senare.

När han började bli äldre blev det tydligt att han inte utvecklades som andra barn. Han svarade inte på stimuli som andra barn, och han hade svårt att prata och kommunicera.

Efter flera medicinska undersökningar fick vi beskedet: Mohammad hade en intellektuell funktionsnedsättning och försenad tal- och utvecklingsförmåga till följd av syrebristen vid födseln. Hans intelligensnivå var flera år efter sin biologiska ålder, och detta skulle påverka hela hans liv.

Resan för att hitta behandling – att acceptera verkligheten

Från det ögonblick vi fick diagnosen började vår familj en lång och svår resa fylld med utmaningar. Vi testade varje möjlig behandling – från lokala mediciner till dyra importerade läkemedel, och olika rehabiliteringsmetoder. Vi spenderade enorma summor pengar, så mycket att jag ibland kände att vi hade spenderat lika mycket på hans vård som hans vikt i guld. Men trots alla ansträngningar såg vi inga betydande förbättringar.

För mig var Mohammad mer än bara en bror – han var min själ och en del av mig. Jag var inte bara hans storebror, utan också hans far, mor, vän och beskyddare. Han var starkt fäst vid mig, och han valde att vara med mig även när våra föräldrar besökte släktingar. Det tredje ordet han någonsin uttalade, efter ”pappa” och ”mamma”, var ”Fofo” – ett smeknamn han gav mig och fortfarande kallar mig än idag. Men trots min djupa kärlek till honom blev vår största utmaning att möta samhället och dess brist på förståelse.

Sociala svårigheter och mobbning

Samhället var inte accepterande gentemot barn med särskilda behov, och Mohammad blev ofta utsatt för hån och mobbning. Andra barn kallade honom för ”galen”, de skrattade åt hans sätt att gå och prata, och jag kände mig maktlös när jag såg honom sårad. Vi försökte integrera honom i samhället, men vi stötte på avslag överallt. Förskolor och skolor vägrade ta emot honom, och vi kunde inte hitta något rehabiliteringscenter i närheten som passade hans behov.

Samtidigt blev den ekonomiska bördan allt tyngre för vår familj. Jag såg mina föräldrar kämpa för att täcka hans medicinska kostnader, och jag insåg att jag behövde hjälpa till. I en ung ålder började jag arbeta vid sidan av mina studier i grundskolan och gymnasiet, först på deltid, och senare på ett mer seriöst sätt för att hjälpa min familj att klara av kostnaderna. Det var inte lätt att balansera skola och arbete, men min känsla av ansvar för Mohammad och min familj var det som drev mig framåt.

Kriget och flykten – från Ghouta till det okända

2011–2013
Från Östra Ghouta till Yarmouk-lägret och sedan Ashrafiyat Sahnaya

När kriget i Syrien bröt ut 2011 bodde vi i Östra Ghouta. Ingen kunde ana att det som började som oroligheter snabbt skulle förvandlas till en mardröm. Jag såg mina vänner dö framför mina ögon, gatorna förvandlades till ruiner, och inget kändes längre säkert.

Mohammad förstod inte vad som hände, men han kände rädslan som fyllde luften. Ljudet av explosioner och skottlossning skrämde honom, och han klamrade sig fast vid mig i ren panik. Situationen blev ohållbar, och vi var tvungna att fly.

Vi tog oss till Yarmouk-lägret, där min mammas familj bodde, i hopp om att finna en fristad. Men kriget hann ifatt oss även där. Striderna spred sig snabbt, och matbristen blev allt mer akut. Vi tvingades fly igen, denna gång till Ashrafiyat Sahnaya, där vi trängdes i en liten lägenhet tillsammans med 40 andra släktingar. Livet där var brutalt. Vi sov på golvet, delade på den lilla mat vi kunde få tag på, och fick stå i långa köer bara för att använda toaletten. Vi levde i ständig rädsla, utan någon aning om vad morgondagen skulle innebära.

2014: Beslutet att fly till Europa med Mohammad

Efter tre år av krig och lidande fanns det bara en utväg kvar. Jag insåg att jag inte längre hade något val – jag var tvungen att fly, inte bara för min egen skull, utan framför allt för Mohammad. Han hade ingen framtid i Syrien. Utan medicinsk vård, utan trygghet, utan någon chans till ett värdigt liv.

Resan till det okända började

Vi korsade gränsen till Turkiet till fots, genom minerade områden och livsfarliga bergsstigar. När Mohammad blev för trött för att gå, lyfte jag upp honom på min rygg och fortsatte kämpa mig fram, steg för steg.

Väl i Turkiet tog vi oss till staden Mersin, där vi betalade smugglare för en plats på en båt mot Italien. Det var inte en resa – det var en mardröm. Vi tillbringade tolv dagar på havet. Utan tillräckligt med mat. Utan rent vatten. Jag drack förorenat vatten för att spara den enda rena vattenflaskan till Mohammad.

När vi äntligen nådde Italiens kust var jag knappt vid medvetande. Min kropp var förgiftad av bristen på näring och de smutsiga vätskor jag tvingats dricka. Jag kunde knappt stå på benen, men jag höll fortfarande Mohammad nära mig, skyddande honom med den sista styrka jag hade kvar.

Det första vi mötte var en chock. Vi blev placerade i ett isolerat flyktingläger – ett gammalt, övergivet mentalsjukhus.

Ankomsten till Sverige – början på en ny kamp

Efter en lång och farlig resa genom Europa kom vi äntligen fram till Sverige. Vi överlämnade oss själva till Migrationsverket, i tron att vi äntligen hade nått en plats där mänskliga rättigheter respekterades, där vi skulle få en ny chans i livet.

Men det första vi mötte var en chock. Vi blev placerade i ett isolerat flyktingläger – ett gammalt, övergivet mentalsjukhus. Det var en plats som saknade allt som kunde liknas vid ett hem. Kalla, ödsliga korridorer, nedgångna byggnader, en atmosfär av hopplöshet.

Och det värsta av allt – myndigheterna försökte separera mig från Mohammad. De ville placera honom i en annan familj – jag vägrade. Jag var redo att göra vad som helst för att behålla min bror vid min sida. Jag kämpade med all min kraft, skrev otaliga ansökningar och argumenterade för vår sak i varje myndighet jag kunde nå. Jag gav inte upp. Och till slut – efter en lång och tuff kamp – fick vi uppehållstillstånd i Sverige. Vi hade klarat oss genom krig, flykt och osäkerhet. Men jag visste att den verkliga kampen precis hade börjat.

Min resa till att bli Mohammad’s god man och mitt ökade ansvar

2015: Kampen för att få stöd åt min bror

När jag kom till Sverige hade jag en förhoppning om att hitta ett system som respekterade mänskliga rättigheter, där Mohammad kunde få ett värdigt liv. Men istället fann jag mig själv i en lång och utmattande juridisk kamp för att säkerställa att han fick sina grundläggande rättigheter.

År 2015 började jag officiellt ansöka om ekonomiskt och praktiskt stöd från Försäkringskassan och kommunen för att få personlig assistans till Mohammad. Men den första responsen var ett tillfälligt avslag. Jag fick tre veckor på mig att överklaga och skicka in kompletterande dokument. Det var en chock. Jag var redan utmattad både fysiskt och psykiskt – jag var ensam i ansvaret för Mohammad 24 timmar om dygnet utan någon form av avlastning. Jag hade ingen möjlighet att ta hand om mig själv. Till och med grundläggande behov, som att duscha eller vila, fick vänta tills Mohammad somnade.

Vi fick stanna ute hela natten, letandes efter en plats där vi kunde vänta tills nästa dag. Jag kände mig maktlös, hade ingen hjälp, inget stöd. Jag var ensam.

Mitt liv kretsade helt kring Mohammads behov och välmående

Jag kunde inte lämna hemmet utan honom. Om vi behövde mat eller mediciner, var jag tvungen att resa från den lilla orten Ljungbyhed till Helsingborg – en lång och krävande resa. Jag höll Mohammad i ena handen, samtidigt som jag bar tunga matkassar i den andra. På min rygg hängde en ryggsäck som vägde 20 kilo, full av nödvändigheter. Jag reste med tåg och bussar eftersom kollektivtrafiken i byn var ytterst begränsad.

Om jag missade den sista bussen? Då fanns det inga alternativ. Vi fick stanna ute hela natten, letandes efter en plats där vi kunde vänta tills nästa dag. Jag kände mig maktlös, hade ingen hjälp, inget stöd. Jag var ensam.

Dagliga utmaningar och juridiska hinder

Förutom den fysiska och psykiska påfrestningen mötte jag ständiga juridiska och administrativa hinder. Jag kunde inte ens gå i skolan eller lära mig svenska, eftersom jag var den enda som tog hand om Mohammad.

Även när jag själv blev sjuk, fanns det inget alternativ – Mohammad gick alltid först. Han drabbades ofta av epileptiska anfall mitt i natten, och jag tvingades ringa ambulans och följa med honom till akuten utan att veta när vi skulle kunna åka hem igen. Den gode man som kommunen hade utsett var bara en symbolisk figur – han gjorde ingenting för att hjälpa Mohammad. Han brydde sig inte, skickade inga ansökningar och kämpade inte för hans rättigheter. Jag kände mig som om jag slogs mot hela systemet ensam.

Samtidigt blev jag kontaktad av flera företag som erbjöd personlig assistans, men många av dem såg bara Mohammad som en inkomstkälla snarare än en människa. Jag var extremt försiktig med att välja rätt företag, för jag ville inte att Mohammad skulle bli en siffra i ett system som inte såg honom som en individ.

Plusfamiljen var annorlunda än alla andra företag jag tidigare hade haft kontakt med, eftersom de inte såg Mohammad som ett nummer i ett administrativt system, utan som en människa som förtjänade ett värdigt liv.

Hitta rätt stöd – vändpunkten

Efter en lång tids sökande hittade jag Plusfamiljen. Direkt fick jag en känsla av att de var annorlunda. De hade gott rykte, positiva omdömen och – viktigast av allt – ett team av juridiska experter specialiserade på rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.

När jag bestämde mig för att samarbeta med Plusfamiljen, var företagets VD vid den tiden David Söderlund, grundaren av företaget, en person som själv visste vad det innebar att kämpa för rättigheter, eftersom han hade gått igenom samma kamp med sin son Lucas.

David förstod exakt hur byråkratiska system kan trötta ut familjer som har barn eller anhöriga med funktionsnedsättning. Han drev inte sitt företag enbart som en affärsman, utan han hade en mänsklig vision: att säkerställa att varje individ fick det stöd de förtjänade, på samma sätt som han ville ha det för sin egen son. Plusfamiljen var annorlunda än alla andra företag jag tidigare hade haft kontakt med, eftersom de inte såg Mohammad som ett nummer i ett administrativt system, utan som en människa som förtjänade ett värdigt liv.

Jag bestämde mig för att lita på dem. Vi började om från början, strukturerade om hela ansökningsprocessen och överklagade Försäkringskassans avslag. Samtidigt fick jag en av de största emotionella lättnaderna i mitt liv – resten av min familj anlände till Sverige i december 2015. Efter år av isolering och kamp på egen hand, kände jag äntligen att jag inte längre var ensam.

Vi fick äntligen rätt

Efter månader av försök och överklaganden, kom beskedet i maj 2016 – Mohammad fick äntligen rätt till personlig assistans! Det var en milstolpe i våra liv. Från att ha levt i total osäkerhet och utmattning, började vi nu få ett hopp om en stabil framtid.

Men ett stort problem återstod: den gode mannen var fortfarande helt värdelös. Trots att jag gjorde allt för Mohammad, hade jag fortfarande ingen juridisk rätt att fatta beslut i hans namn. Det försvårade allt – och jag visste att jag behövde en permanent lösning.

2018: Hur jag blev god man åt min bror

Efter att vi fått assistansen fortsatte problemen med gode män som kommunen utsåg. De byttes ut gång på gång, men ingen av dem gjorde något för att hjälpa Mohammad.

I slutet av 2017 fick vi ännu en ny god man, men efter bara två månader försvann han helt. Plötsligt fick jag ett brev från kommunen där det stod: ”Mohammad har inte längre någon god man.” Det var droppen. Jag tänkte: ”Varför ska någon annan ha det juridiska ansvaret för Mohammad, när det i verkligheten är jag som gör allt för honom?”

Jag kontaktade Överförmyndarnämnden och lade fram min begäran

I min begäran stod det att:

• Jag sköter redan allt som rör Mohammad – det är jag som ansvarar för hans vård, ekonomi och dagliga liv.
• Ingen av de tidigare gode männen har faktiskt gjort sitt jobb eller ansökt om rättigheter åt honom.
• Jag begärde inte någon ekonomisk ersättning – jag ville bara ha den juridiska rätten att officiellt företräda Mohammad.

Jag blev formellt utsedd till Mohammads gode man

Efter att de granskat mitt ärende och sett hur jag kämpat för min bror i flera år, fick jag slutligen beskedet i maj 2018: Jag blev formellt utsedd till Mohammads gode man. Det var en avgörande vändpunkt i mitt liv. Jag var inte längre bara hans bror – jag var nu den som hade den juridiska makten att skydda hans rättigheter och fatta alla beslut som gällde hans liv. Jag visste att ansvaret var enormt. Men för första gången kände jag att jag hade rätt verktyg att kämpa för Mohammad på riktigt.

Hur balanserar jag mellan att vara bror och god man?

Det största utmaningen jag mötte efter att ha blivit utsedd till god man för Mohammad var att hitta en balans mellan att vara en kärleksfull bror och en ansvarsfull juridisk företrädare. Jag var tvungen att lära mig att separera rollerna – att inte låta de juridiska och ekonomiska aspekterna påverka vår relation som bröder. Jag ville att Mohammad skulle känna sig älskad och trygg, inte som ett fallnummer i en hög med papper.

Än idag är jag helt ansvarig för allt som rör honom, inklusive:

• Ansökan om ekonomiskt stöd och juridiska rättigheter
• Hantera hans ekonomi, sköta de årliga rapporterna och skicka dem till Överförmyndarnämnden
• Kontakter med kommunen och Försäkringskassan för att säkerställa att han får alla rättigheter han har rätt till

Jag tillät inga misstag, inte ens de minsta detaljerna fick gå fel. För jag visste att jag var den enda som kämpade för Mohammad och hans framtid.

Varför var detta det bästa beslutet jag någonsin tagit?

Idag, efter alla dessa år av kamp, inser jag att beslutet att bli god man för min bror var ett av de bästa valen i mitt liv. Jag är inte längre beroende av någon annan för att ta hand om hans rättigheter, jag har juridisk makt att skydda honom och fatta alla viktiga beslut i hans liv och jag vet att han alltid kommer att ha någon som står upp för honom.

Utmaningarna finns fortfarande kvar, och ansvaret är fortfarande stort. Men jag ångrar ingenting. För jag vet att jag inte bara är en bror – jag är hans sköld, hans stöd och hans röst i världen. Idag, år 2025, är jag fortfarande hans bror, hans gode man och hans största trygghet. Och jag kommer att vara det – till mitt sista andetag.

För första gången kände jag att jag inte behövde kämpa ensam längre. Mohammads framtid var i trygga händer – juridiskt, socialt och mänskligt.

Hur förändrade personlig assistans våra liv?

Från ensam ansvarsbärare till att ha ett riktigt stöd

När jag var Mohammads bror, god man och ensamt ansvarig, bar jag en enorm börda på mina axlar. Jag stod ensam inför varje utmaning – från att hantera ansökningar, lösa problem och försvara hans rättigheter till att ta hand om honom dygnet runt.

Men efter att vi fick personlig assistans, var jag inte längre ensam. Jag fick en stark och pålitlig partner vid min sida i Plusfamiljen. De var mer än bara ett assistansbolag. De blev vår juridiska familj, en trygghet som kämpade för våra rättigheter och skyddade oss i varje svår situation.

Ett tydligt exempel på deras stöd var när vi hade stora problem med Daglig verksamhet. Tack vare Plusfamiljen stod vi inte ensamma i striden. De var med oss i alla möten, representerade Mohammads personliga assistenter och försvarade hans rättigheter med full kraft. För första gången kände jag att jag inte behövde kämpa ensam längre, att Mohammads framtid var i trygga händer – juridiskt, socialt och mänskligt.

Jag fick frihet och utrymme för mitt eget liv

Även om mitt ansvar fortfarande är stort, och jag fortfarande är Mohammads god man, bror och största stöd, så gav den personliga assistansen mig något ovärderligt – tid att andas och ta hand om mitt eget liv.

Men det vackraste av allt var att jag äntligen kunde gifta mig och skapa min egen familj.

Hur förändrade assistansen mitt familjeliv?

För första gången på flera år kunde jag studera och utvecklas professionellt utan att ständigt oroa mig över vem som skulle ta hand om Mohammad. Arbeta och säkerställa en bättre framtid för både mig själv och min familj – något som tidigare var nästan omöjligt. Ta hand om min egen hälsa, både fysiskt och mentalt, efter att ha försummat mig själv i flera år på grund av det enorma ansvaret. Men det vackraste av allt var att jag äntligen kunde gifta mig och skapa min egen familj. Innan detta hade jag aldrig ens funderat på att gifta mig. Jag brukade säga: ”Jag är redan gift med mitt ansvar för Mohammad och mina föräldrar.” Men när Mohammads situation blev mer stabil, kunde jag för första gången tänka på mig själv.

Jag gifte mig, och idag har jag en underbar dotter som är fyra år gammal. Men det som gör mig stoltast och lyckligast är att hon redan från en tidig ålder har sett och lärt sig hur jag älskar och tar hand om Mohammad. Hon har blivit lika fäst vid honom som jag, skämmer bort honom, och till och med hjälper mig ibland att ge honom medicin. Min fru har också varit ett ovärderligt stöd. Hon accepterade Mohammad som en naturlig del av vårt liv från dag ett. Hon såg aldrig honom som en börda – tvärtom, hon var stolt över mig för att jag alltid varit min familjs ryggrad och beskyddare.

Hur har Mohammads liv förbättrats tack vare personlig assistans?

Efter att Mohammad fick den hjälp han förtjänar, förändrades hans liv fullständigt. För första gången kunde jag umgås med Mohammad som en bror, inte bara som hans god man och vårdnadshavare.

• Han fick en daglig rutin som hjälpte honom att känna sig tryggare och mer stabil.
• Han började delta i sociala och vardagliga aktiviteter, vilket gjorde honom gladare och mer engagerad i världen omkring honom.
• Jag var inte längre ensam i ansvaret för honom – han fick ett team av stödpersoner som kunde hjälpa honom med hans dagliga behov.

Vad betyder denna förändring för mig?

Innan personlig assistans, kändes det som om jag var fast i en oändlig cirkel av ansvar, utan någon frihet eller möjlighet att planera min egen framtid. Men idag, tack vare det stöd vi fått, har jag kunnat:

• Ta hand om Mohammad som en bror, inte bara som hans juridiska företrädare.
• Bygga en större familj – en dotter som älskar sin farbror och en fru som ser honom som sin egen bror.
• Se Mohammad leva ett stabilt och tryggt liv, där han får den hjälp han behöver utan att jag behöver bära allt ensam.

Och trots allt detta, bär jag fortfarande ansvaret för honom med stolthet. Jag är fortfarande hans god man, hans bror och hans största stöd. Men för första gången på många år, har jag hittat en balans i mitt liv. Jag kan andas, känna mig trygg och veta att Mohammad är i goda händer. För jag har alltid trott att Mohammad förtjänar ett värdigt liv – och att jag kommer göra allt jag kan för att ge honom det.

Hur ser jag på Mohammads framtid? Mina drömmar och rädslor

Min dröm för Mohammad – ett värdigt och självständigt liv

Om det finns en sak jag önskar av hela mitt hjärta, så är det att Mohammad ska ha en ljus och trygg framtid, fylld med glädje och stabilitet. Jag drömmer om att han ska få mer självständighet, att han ska kunna leva ett liv där han känner sig trygg och bekväm, utan att vara helt beroende av andra i varje aspekt av sin vardag.

Jag vill att hans hälsa och psykiska välmående förbättras, att han får regelbunden medicinsk uppföljning, och att han får alla behandlingar och insatser han behöver för att ha en så bra livskvalitet som möjligt. Mohammad förtjänar den bästa vården och stödet som finns, och jag kommer alltid att kämpa för att förbättra hans livsvillkor, så att han kan få alla sina rättigheter och leva utan onödigt lidande.

Min relation med Mohammad – ett band som aldrig kan brytas

Min relation med Mohammad kommer aldrig att förändras. Han är inte bara min bror, han är en del av min själ, mitt hjärta och mitt liv. Det finns ingenting i denna värld som kan få mig att överge honom, oavsett vilka utmaningar vi möter. Detta är min livsuppgift, och jag kommer aldrig att svika honom.

💙 Mohammad är mitt ansvar och min plikt så länge jag lever.

💙 Jag är och kommer alltid att vara hans största trygghet och stöd.

💙 Han vet att jag är den han alltid kan räkna med, oavsett vad som händer.

Min enda rädsla är vad som händer när jag inte finns.

Min största rädsla – vem tar hand om Mohammad efter mig?

Ingen av oss vet när vår tid tar slut. Men jag vet en sak säkert – Mohammad behöver någon som älskar och skyddar honom, även efter min bortgång. Varje dag grubblar jag över detta, varje dag känner jag oro för hans framtid. Hur kan jag garantera att han hamnar i trygga händer, även om jag inte längre är här? Framtidens utmaningar – hur kan jag skydda honom även efter min bortgång? Jag är fullt medveten om att det finns många utmaningar framför oss.

Ibland känner jag att jag har gjort allt som står i min makt för att säkerställa hans framtid, men är det tillräckligt? Dessa frågor förföljer mig ständigt – och just nu har jag inga svar. Min största önskan är att Mohammad ska få ett stabilt och lyckligt liv, även när jag inte längre finns vid hans sida. Jag hoppas att han omges av människor som bryr sig om honom och behandlar honom med samma respekt och kärlek som jag har gjort.

Mitt sista meddelande till Mohammad och hans framtid

Mohammad är inte bara min bror – han är mitt ansvar, min livsuppgift och hela mitt hjärta. Jag kommer att kämpa för honom tills min sista dag, jag kommer att skydda honom, stödja honom och se till att han får det liv han förtjänar. Min enda rädsla är vad som händer när jag inte finns. Jag fortsätter att söka efter svar och hoppas att jag en dag hittar en lösning som gör att jag kan sova gott, med vetskapen om att Mohammad alltid kommer att vara i goda händer. För Mohammad förtjänar ett värdigt liv – idag, imorgon och för alltid. 💙

Vilken hjälp fick vi?

1. Stark juridisk support och stöd i varje kamp

• När vi hade problem med Daglig verksamheten, behövde jag inte längre kämpa ensam.
• Plusfamiljen var med mig på varje möte, kämpade för våra rättigheter, skyddade Mohammads personliga assistenter och såg till att han fick den bästa möjliga vården.
• Att ha professionella jurister som representerade oss gav mig en känsla av trygghet för första gången, eftersom jag visste att det fanns någon som kämpade vid min sida för Mohammad.

2. Verkligt engagemang – inte bara en tjänst

• Samarbetet med Plusfamiljen var inte bara en affärsmässig relation, utan en relation byggd på förtroende, förståelse och mänsklighet.
• Jag kände att de genuint förstod min situation och att de alltid var redo att lyssna på mina problem och arbeta för att lösa dem.
• För första gången sedan jag kom till Sverige kände jag att det fanns en aktör som försvarade mig och Mohammad, inte bara sig själva eller sin vinst.

3. Teamet – Mer än bara anställda

Med tiden utvecklades Plusfamiljen, och de byggde upp ett starkt team lett av personer som var dedikerade till att erbjuda det bästa stödet till dem som behövde det mest. När Jessica Boman anslöt sig till teamet och senare blev Verksamhetschef, fortsatte Plusfamiljen med samma mänskliga vision som David Söderlund hade byggt upp.

Teamet var inte bara en grupp anställda, utan de blev en juridisk familj som stod vid min sida och stödde mig i varje svår situation. Jag kände mig aldrig som bara en ”kund” eller ”ett nummer i systemet”, utan som en person som alla kände, förstod och kämpade för.

Varför är Plusfamiljen unika?

• Ett företag byggt på en personlig erfarenhet – Eftersom David Söderlund grundade företaget baserat på sin egen erfarenhet med sin son Lucas, skiljer sig Plusfamiljen från alla andra företag
• Familjekänsla – De ser inte människor som juridiska ärenden, utan som individer som förtjänar fullt stöd.
• Flexibilitet i arbetet – De förstår att varje familj har unika behov och kan anpassa lösningar för varje enskild situation.
• Professionellt juridiskt team – De erbjuder inte bara hjälp, utan ser också till att du får alla juridiska rättigheter du har rätt till.
• Långsiktigt engagemang – De har aldrig övergett mig, utan har varit vid min sida i varje kamp jag har haft för Mohammad.

Tack vare David Söderlund, Jessica Boman och hela teamet har vi nu ett starkt juridiskt stöd och en varm familj som står vid vår sida i varje steg.

Vad betyder dem för mig?

Idag, efter alla dessa erfarenheter, kan jag säga med full övertygelse att Plusfamiljen var inte bara ett företag som hjälpte oss, de var det stöd vi hade behövt i många år. Deras närvaro fick mig att känna att Mohammad inte var ensam, att jag inte var ensam, att det fanns någon som brydde sig om oss och kämpade för oss i varje svår situation. Tack vare David Söderlund, Jessica Boman och hela teamet har vi nu ett starkt juridiskt stöd och en varm familj som står vid vår sida i varje steg.

Idag vet jag att Mohammad aldrig kommer att vara ensam, för det finns människor som kämpar för honom med samma kärlek och engagemang som jag har. För att Mohammad förtjänar att vara omgiven av människor som tror på hans rätt till ett värdigt liv, och det var precis vad jag hittade hos Plusfamiljen.

De lärdomar jag har fått av att vara Mohammads bror och juridiska förmyndare

1. Kärlek räcker inte – du måste också vara stark

Att vara ansvarig för någon du älskar handlar inte bara om att ge dem dina känslor, utan också om att vara stark nog att skydda dem och kämpa för deras rättigheter. Hela mitt liv har jag älskat Mohammad av hela mitt hjärta, men kärlek ensam var inte tillräckligt när jag stötte på juridiska hinder, var tvungen att hantera myndigheter och navigera genom en lång byråkrati för att få de rättigheter han hade rätt till.

Jag behövde styrka, beslutsamhet och kunskap för att kunna säkra hans framtid och skydda honom i ett samhälle där möjligheter inte ges lätt till dem i hans situation.

2. Du kan inte göra allt själv – hitta rätt stöd

I början tog jag hela ansvaret på mig själv, utan något stöd. Jag trodde att jag var den enda som kunde ta hand om Mohammad och kämpa för hans rättigheter, men senare insåg jag att hitta rätt stöd kunde förändra allt.

När jag började samarbeta med Plusfamiljen insåg jag att ha ett professionellt team vid min sida inte bara var en lyx – det var en nödvändighet. Jag upptäckte att lita på juridiska experter och personer som förstår det svenska systemet var ett smart steg för att säkerställa en bättre framtid för Mohammad och minska den enorma press jag hade burit ensam.

3. Ansvar tar aldrig slut, men det blir lättare med tiden

När jag blev Mohammads juridiska förmyndare kände jag tyngden av ansvaret, eftersom det inte bara var ett officiellt dokument, utan ett livslångt åtagande.

I början var det utmattande och fyllt med oro, men med tiden och med mer erfarenhet i att hantera institutioner och lagar lärde jag mig att balansera att vara en kärleksfull bror och att vara den som sköter hans juridiska och administrativa angelägenheter. Idag har jag fortfarande samma ansvar, men jag hanterar det med större självförtroende, djupare kunskap och en stark övertygelse om att jag gör mitt jobb på rätt sätt.

Mina råd till andra i min situation

1. Var inte rädd för ansvar, men låt det inte bryta ner dig

När du tar ansvar för någon du älskar är det naturligt att känna rädsla eller oro, men låt inte dessa känslor styra dig eller bryta din beslutsamhet. Ta saker steg för steg, ha tålamod – varje utmaning du möter kommer att göra dig starkare och mer kunnig. Se inte ansvar som en börda, utan som en möjlighet att skapa verklig förändring i livet för den du älskar.

Var inte rädd för ansvar, det kan göra dig starkare och bättre än du någonsin kunnat föreställa dig.

2. Försök inte göra allt själv – hitta rätt stöd

• Var inte ensam i din kamp, det finns alltid organisationer och experter som kan hjälpa dig.
• Kontakta föreningar eller juridiska företag som kan ge dig de råd du behöver.
• Var inte rädd för att be om hjälp – även de starkaste människorna behöver stöd ibland.

3. Glöm inte bort dig själv mitt i allt ansvar

När du är ansvarig för någon annan är det lätt att glömma bort dig själv och drunkna i en storm av åtaganden, men det får inte ske. Ta hand om din psykiska och fysiska hälsa – du behöver energi och styrka för att fortsätta. Försök hitta en balans mellan ditt personliga liv och dina ansvar, så att du inte förlorar dig själv i all stress.

Vad denna resa betyder för mig

Att vara Mohammads bror och juridiska förmyndare har inte bara varit en skyldighet, utan en upplevelse som har förändrat mig helt.

💙 Den här resan har gjort mig starkare, mer tålmodig och mer medveten om vad sann uppoffring innebär.

💙 Jag har lärt mig att kärlek inte bara är en känsla, utan ett livslångt åtagande, en ständig kamp och en vilja att slåss för den man älskar.

Idag, efter alla dessa år, ser jag tillbaka på mig själv med stolthet, för jag gav aldrig upp och jag svek aldrig min bror. Men jag vet också att resan inte är över. Det finns fortfarande utmaningar och ansvar, och jag kommer alltid att vara redo att möta dem – för Mohammad är inte bara min bror… han är hela mitt liv. Om det finns en lärdom jag vill förmedla till andra, så är det att inte vara rädd för ansvar, det kan göra dig starkare och bättre än du någonsin kunnat föreställa dig.

Oförglömliga ögonblick – När jag insåg att min kamp inte var förgäves

1. Återföreningen med mina föräldrar – Min största livsbedrift

När jag bestämde mig för att resa till Sverige med Mohammad bar jag på en enda dröm: att en dag kunna ta hit mina föräldrar för att bo tillsammans med oss. Det var ett svårt beslut – att lämna dem i Syrien och påbörja en farlig resa, men jag visste att denna uppoffring var nödvändig för att garantera Mohammads framtid och skydda honom.

Att genomföra familjeåterföreningen var allt annat än enkelt. Jag mötte komplexa juridiska hinder, men jag gav aldrig upp. Jag arbetade dag och natt, samlade dokument, skickade ansökningar och följde upp varje detalj själv, för jag visste att detta beslut skulle ge Mohammad och hela vår familj ett tryggare och stabilare liv. I december 2015 fick jag äntligen det efterlängtade beskedet: mina föräldrar hade beviljats uppehållstillstånd, och efter år av separation och lidande, var vi återförenade i Sverige!

Det var en obeskrivlig stund – jag kände att jag hade lyckats uppnå den största bedriften i mitt liv. Jag var inte bara Mohammads beskyddande storebror, utan den som räddade sin familj från ett liv fyllt av fara och osäkerhet. Att se Mohammad springa mot vår mamma och krama henne efter alla dessa år var en av de vackraste stunderna i mitt liv. Det bekräftade för mig att varje uppoffring jag gjort var värd det.

2. Mohammads studentexamen – En stund av stolthet jag aldrig glömmer

Mohammad var aldrig ett barn som andra – han mötte svårigheter i sitt lärande och sin utveckling. Jag var alltid vid hans sida, stöttade honom, hjälpte honom och såg till att han fick den utbildning han behövde för att uppnå sin fulla potential.

Och 2019 kom ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv: Mohammad skulle ta examen från gymnasieskolan för elever med funktionsvariationer! När jag såg honom bära sin studentmössa och hålla sitt examensbevis i händerna kunde jag inte hålla tillbaka tårarna av lycka. Jag var mer stolt över honom än någon annan, för trots alla svårigheter lyckades han nå detta mål och bevisa för världen att han kunde lära sig och utvecklas, precis som alla andra.

Den dagen tog jag dussintals bilder av honom – jag ville föreviga ögonblicket, som var ett bevis på att Mohammad aldrig gav upp, att han trots alla hinder lyckades skapa sin egen plats i världen.

3. Att få personlig assistans – Frukten av många års kamp

Under de första åren i Sverige var jag ensam ansvarig för Mohammad dygnet runt. Jag tog hand om honom, följde honom överallt, skickade in juridiska ansökningar och kämpade för hans rättigheter.

Det fanns ingen hjälp, jag var helt ensam och kände att ansvaret var större än vad en enda person kunde bära. Men jag gav aldrig upp. Jag fortsatte att kämpa juridiskt, skickade in alla nödvändiga dokument och överklaganden. Tack vare min uthållighet – och tack vare stödet från Plusfamiljen – fick vi äntligen, i maj 2016, beslutet från Försäkringskassan om personlig assistans för Mohammad.

Detta var en vändpunkt i våra liv, eftersom det innebar att:

• Jag inte längre var ensam – det fanns nu ett juridiskt system som stöttade Mohammad och skyddade hans rättigheter.
• Mohammad fick personliga assistenter som kunde hjälpa honom i vardagen.
• Jag kunde börja studera och arbeta utan att ständigt känna skuld eller oro.
• Mohammad fick en mer stabil och trygg tillvaro, med ett stödteam som hjälpte honom med hans dagliga behov.

Detta ögonblick var resultatet av år av kamp och bevisade för mig att det alltid är rätt att slåss för rättigheterna för dem vi älskar.

4. En av de svåraste stunderna – När jag tvivlade på mitt beslut

Men förutom dessa glädjefyllda ögonblick, fanns det också stunder som nästan krossade mig psykiskt. När jag först kom till Sverige med Mohammad var jag fylld av hopp, eftersom jag trodde att jag äntligen hade kommit till ett land som respekterade mänskliga rättigheter och gav vård till dem som behövde det.

Men chocken var enorm när vi placerades i en förläggning som tidigare varit ett övergivet mentalsjukhus. Rummen var kalla, faciliteterna var i dåligt skick och hela platsen kändes som en bortglömd ruin. Det var då jag för första gången kände en djup desperation. Jag frågade mig själv: ”Gick jag igenom allt detta bara för att hamna här? Gjorde jag ett misstag när jag bestämde mig för att komma till Sverige?” Även Mohammad, som jag alltid försökte skydda från mina negativa känslor, blev djupt upprörd och bad mig att ta oss därifrån.

Den dagen grät jag för första gången på flera år. Jag hade kämpat, offrat och lidit – och trodde att jag äntligen hade nått tryggheten, men istället hamnade jag på en plats som fick mig att ifrågasätta alla mina tidigare beslut. Under en period övervägde jag att flytta till ett annat land, men jag insåg att vår resa inte var över än, och att jag var tvungen att fortsätta kämpa för Mohammads framtid, oavsett svårigheterna.

Vad dessa minnen betyder för mig

– Dagen då jag återförenades med mina föräldrar var en sann triumf, för jag insåg att jag inte bara räddade Mohammad – jag räddade hela min familj.
– Mohammads studentexamen var en obeskrivlig stund av stolthet, för den bevisade att allt mitt arbete inte hade varit förgäves.
– Att få personlig assistans var ett ögonblick av rättvisa, för det innebar att Mohammad äntligen fick en del av sina rättigheter.
– Att hamna på det övergivna mentalsjukhuset var en stund av djup förtvivlan, men den lärde mig att resan inte slutar vid de första hindren – vi måste fortsätta kämpa tills vi får det vi förtjänar.

I slutändan har dessa upplevelser format mig till den jag är idag – en person som aldrig ger upp, en person som kämpar för dem han älskar, och en person som tror att varje utmaning har en ljusare ände, oavsett hur lång vägen dit är.